Heeelp me!


Känner så igen mig! Jag går nu tredje året på hotell och restaurang programmet och känner precis som du!
Vi har också haft praktik 6 veckor i 2:an och kan säga att jag hade än jäkla ångest när jag ringde och många tårar blev det innan första dagen men nu går jag i 3:an och tog mig igenom det. Jag kan säga att det var inte de roligaste veckorna i mitt liv men det är bara att stå ut! Vi fick dock välja servering eller kök men om jag hade varit tvungen att servera då hade jag nog fått panik tycker också det är skit jobbigt att vara bland folk jag inte känner mig trygg med men det kommer gå jätte bra!
Nu sista året skall vi ha praktik i 10 veckor och jag kan säga att jag har än jäkla ångest igen! Och måste ringa dit i veckan och det känns hemskt! Men det värsta är att lärarna och så inte verkar förstå att vissa tycker det är skitjobbigt med praktik och sånt! :( lycka till och hoppas det löser sig så tar vi oss igenom våran praktik!
jag har också det problemet , det är så drygt, nåt som ibland hjälper för mig (iaf om man ska prata på telefon) är att jag lyssnar på musik eller kollar på nån rolig tv serie precis innan och att man stänger av då dom svarar (:
Jag har också svårt att ringa till någon! Jag har praktik nu och 2 veckor till. Men det har gått bra, jag vågade faktiskt ringa själv efter mycket nervositet och få min praktikplats. Mamma ba: Men sluta skriva ner vad du ska säga. Det kommer bara automatiskt annars låter du som en telefonsvarare. Men jag hade stödord iallfall :) haha
Jag har också social fobi :)) vet dock inte hur man botar det.
Jag var precis som du i din ålder! Kunde knappt prata med folk, var jätte blyg fick ångest av att gå fram till främlingar och fråga om exempelvis praktikplats. Värsta mardrömmen var att prata i telefon och om jag någon gång ringde någonstans så hoppades jag mellan tonerna att personen inte skulle svara. Idag har jag haft massa jobb som handlar om servic och okända människor, idag är jag servitris och får ofta höra från folk att jag är trevlig och social. Och hur löste jag det?? Det finns tyvärr inga direkta genvägar men genom att tvinga mig själv att göra det och insett att det faktiskt inte är så farligt. Man överlever trots att man kanske gör fel och säger klumpiga saker så dör man faktiskt inte av det. Och trots att man skäms och vill sjunka genom marken så inser man snart att det går över och om 10 år så kommer ju ingen komma ihåg sådana saker. Det är bara att ta alla upplevelser som det kommer och växa av det. Jag lovar att efter den här praktiken så kommer nästa jobb upplevelse bli bättre och tillslut så kommer det inte vara jobbigt. What do not kill you make you stronger, så sant som det är sagt. Det blir bättre!